The Great Gatsby Curve

by jh

Det här fascinerar mig enormt. Stora klyftor verkar vara korrelerade med låg ekonomisk mobilitet och vise versa. Kan detta kan översättas till relationen länder emellan? Kan det vara så att ökande klyftor i världen också cementerar den rådande ordningen? 

Globaliseringen och den allt jämt ökande handeln kommer visserligen (högst sannolikt) att höja världens samlade kapacitet, men samtidigt innebär denna ökade specialisering kanske att klyftorna här ökar (samtidigt som de då bör minska i t.ex. Indien). Detta  bygger på att världen förändras, att det sker en utjämning länder emellan. Det verkar dock inte alldeles självklart att så är fallet.

Quah [1993] (jag vet, det är ett tag sedan), konstruerar en “mobility matrix” för att visa på den relativa rörligheten mellan länder sett över en längre period (här 1962-84). Resultatet ger att rörligheten uppåt bland världens fattiga länder är ganska liten. 3/4 av länderna som 1962 återfanns i kategorin med lägst BNP/capita, var kvar i samma kategori 1984. Samtidigt tappade mycket få av de rikast länderna sin position under samma period. 

En självklarhet? Hmm, nja… Flera tillväxtmodeller, t.ex. olika varianter av Solow-Swan, menar att fattiga länder bör ha en snabbare tillväxttakt än de mer utvecklade och det finns en intuitiv logik till det. Att de första stegen i en modernisering ger väldigt stora effekter känns rimligt. Kanske finns istället politiska förklaringar till varför fattigare länder inte “släpps fram”? Storbritannien blev ambassadörer för frihandel misstänkt nära tidpunkten då de för första gången kunde producera kläder billigare än Indien. EU tycker att det är rimligt med stora jordbrukssubventioner och tullar som gör det väldigt svårt för utomstående länder att exportera hit. USA räddar sin bilindustri efter att den i årtionden blivit utkonkurrerad på världsmarknaden.

Världen är ingen skolbok. I alla fall inte en skolbok i nationalekonomi.

Ska se om jag kan hitta något om de senaste 20 åren.

Advertisements